8 år

Idag är vår familjs stora dag, Hugo fyller år och jag och Ben har årsdag. 8 år blir det för oss alla. Å-T-T-A år. Det låter så mycket. Men sen tror jag ju att jag är typ 21 ännu. Då är åtta år väldigt mycket. Men det positiva är att det inte känns som åtta år överhuvudtaget, det känns inte alls som en lång tid. Men så tänker jag på allt som vi har hunnit vara med om och visst måste det ju vara en lång tid. De två senaste åren har varit tunga men vi har alltid klarat oss bra tillsammans och jag ser det nog som ett tecken på att vårt förhållande är starkt. Vi har klarat småbarnsåren som knäcker så många par, eller helt ute från dem är vi ju inte ännu men det börjar ändå lätta. Vi har klarat Almas död, en tung graviditet, tonvis med jobb som gjort att vi knappt setts osvosv. Vi har det nog bra. Det är bara en sak som fattas och jag har väntat flera år redan på den. Någon hemlighet är det inte för någon och särskilt inte för Ben. Men ännu väntar jag. Kanske innan vi kommer till 9 år. 

Den härliga kundbetjäningen

Ibland på jobbet undrar jag nog hur länge jag skulle orka jobba inom butiksbranschen eller någon annan liknande kundbetjäning innan jag skulle bli knäpp. Kunder alltså, de där förskräckliga typerna som alltid har rätt. Tänk att år ut och år in få höra det där gnället och alltid bara sitta där och le och beklaga osv. när man egentligen skulle vilja ge dem en fet käftsmäll. Det känns som om jag i något skede skulle få fnatt och bli galen på någon kund. Kanske det skulle kännas annat om det var något som jag brinner för, en egen butik eller något. Folk kan nog vara så förjävliga att det är inte klokt. Nu har jag suttit en hel del i kassan och jag kan inte för fem penni förstå varför folk ska ha så svårt att uppföra sig när man kommer för att betala sina uppköp. Se en i ögonen, säg hej, svara när man frågar om det är bra så, säg tack osv. Något som stör mig är de som inte säger ett ord, eller mumlar något som de knappast ens själva hör. Där försöker man vara vänlig och prata och ens locka fram vilket språk de talar men nej. Sen när jag ger växeln tillbaka åt dem brukar jag oftast säga bara på svenska om de inte säger något för vem orkar rabbla upp allting på två språk hur länge som helst. Men då sidu då kan de nog få upp käften och sura om man pratar ”fel” språk. Goda nerver ska man nog åtminstone ha. Tur att det finns så mycket glada och trevliga kunder också och inte bara de där surpupporna. Särskilt när man är ny på ett ställe och råddar en del i början. De flesta har faktiskt överseende och bara man själv försöker skämta och vara glad så går det oftast riktigt bra. Imorgon är jag ändå ledig som tur och ska bara mysa med mina barn hela kvällen. Jag har bara sett Adde på morgonen när jag fört honom till dagis de två senaste dagarna och jag saknar honom och hans funderingar. 

Självständig

Idag firar vi självständighetsdagen. Tänk att Finland nästa år har varit självständigt i 100 år. Vi har väl inte firat något speciellt, vi tittar inte ens på slottsbalen. Jag försöker få Alissa att somna just nu, det har varit ett sånt projekt de fleata kvällarna den senaste veckan. Jag vet inte riktigt vad som är problemet just nu. Men idag jaa, jag har kokat barnmat, vi har ätit tortillas (värsta finne maten hehe) och så var mina föräldrar här på kaffe med jultårtor och pepparkakor. Jaa och så avslutade vi med att grilla korv i takkan. Jag kommer snart att gå i säng jag med tror jag. Nätterna har nämligen också varit lite kämpiga nu. Hon vaknar sin vana trogen för att äta 4-5 tiden men nu vill hon inte somna om efter det utan kan vara vaken och böka på upp till 1,5 timme. Helt sjuuukt störande om ni frågar mig. Jag är väldigt dålig på att klara sånt när jag är trött, blir bara irriterad vilket knappast hjälper. Antagligen är det här en fas. En bekant med en pojke som är en dag yngre har också riktigt råddiga nätter nu. Vi stöttar varandra och hoppas det går över snart. Hoppas ni haft en fin självständighetsdag!

Girlstuff

Okej låt oss prata lite tjej grejer här nu. För det första, pms. Blir det verkligen värre efter varje barn?! Eller är det barnet i sig som gör det värre, haha. Nä men alltså herregud så jag har på nerverna ett par dagar före mensen börjar. Det är helt otroligt. Jag skulle kunna slå, sparka, ha sönder saker och skrika om jag bara fick. Nu skriker jag endast. Allt för mycket. Sen undrar jag vad fan det är för fel på mig och så kollar jag i kalendern och märker att jaha det är den tiden igen, snart är det bättre. Sen är själva mensen också helt förjävlig nu efter den här sista graviditeten/förlossningen. Jag hoppas att det lättar efter en tid för så som det är nu är de där två första dagarna riktigt horror, helst hade jag bara stannat i sängen. Sen vet jag ju inte om allt det här kanske är ganska normalt för mig. Det här är nämligen första gången jag varit utan hormonella preventivmedel mer än ett par månader. Eller kanske amningen kan påverka? Jag började med minipiller nu också efter eftergranskningen och i början fungerade de helt okej, ganska ofta hade jag lite blödningar men sen spårade det ut helt och jag bara blödde och blödde i veckor så jag slutade ganska snabbt. Nu är jag där i det där preventivträsket och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har endast ätit p-piller tidigare och de har alltid fungerat väldigt bra. Men det är väl inte bra att äta dem heller hela livet. Jag har ju stoppat i mig dem ungefär 10 år allt som allt nu redan. Helst skulle jag inte använda hormoner alls, för fast jag inte får några hemska biverkningar så tycker jag ändå att jag mår bättre utan. Spiral är åtminstone absolut nej för mig. Skulle inte vi vara så pass unga som vi är och om vi verkligen var 100% säkra på att vi inte vill ha flera barn så skulle nog sterilisering vara något. Men nu funderar jag på om det lönar sig att pröva Natural Cycles. Jag tror bara att vi båda skulle ha väldigt svårt att verkligen lita på det. Ja alltså lätt är det inte, det säger jag bara. 


Dagarna som rusar

Jag har på känn att december kommer att gå i en blinkning för mig. Dagarna bara flyger iväg nu när jag jobbar. Är jag inte på jobb på kvällarna så vill jag hinna göra något. Förra veckan var vi på bio första gången med Adde. Vi såg Pettson&Findus och han gillade den. Det var roligt att få lite tumistid han och jag. Vi borde åka till simhallen någon dag snart för det är evigheter sen sist och han pratar ofta om det. På fredagen sökte sen min syster honom och han fick vara övernatten där och busa med kusinerna. Han var helt slut när vi kom hem igår, det hade varit ett bra dygn. Idag är vi sen alla hemma till omväxling. Riktigt skönt måste jag säga. Jag har också börjat trivas mera hemma på dagarna med Alissa. Det känns tillräckligt att flänga runt på kvällarna så jag orkar inte varje dag också åka någonstans. Det tar ju lite bort av det sociala livet sen igen, men vad kan man. Får ju hoppas att någon orkar komma hit istället. Idag t.ex. tänker jag baka årets första jultårtor så varsågoda😉

Pepparkaksbak till Alma

Idag när Adde är ledig från dagis så tänkte jag att det skulle passa bra att baka pepparkakor. Så vi ställde igång här på förmiddagen och han är så duktig nu, kavlar för brinnkära livet och trycker ut alla pepparkakor. Sen fixade jag ännu lite glasyr på dem. Jag vet inte varför jag alltid envisas med den där köpta glasyren för herregud ett sånt klämmas det är och inte blir det ju direkt så snyggt alla gånger heller. Nu krampar handen som aldrig förr. Men vad gör man inte för barnen. 


Vi bakade några änglar också åt Alma och skrev hennes namn på en. Jag kände en sån enorm saknad just då. Tänk att vi borde ha en liten snart 2-åring med här och baka. Det känns helt stört att tänka på. Jag kan inte förstå att det har gått två år redan. Min älskade lilla flicka. Jag märker bra att det är december nu och hennes födelsedag närmar sig och julen med den. Det känns som en klump i bröstet hela tiden. Jag älskar att fixa inför julen, det är min favorit högtid men nuförtiden påminner den så mycket om det vi inte har också. Som jag sagt tidigare så är det på sätt och vis helt skönt att just julen påminner om Alma. Och med tiden tror jag att det kommer att vara endast med värme som jag tänker på henne när vi grejar inför julen. Men än så länge så är saknaden allt för stor och det känns tungt att hon inte är här med oss. På sista tiden har jag väldigt ofta sett en skugga bredvid mig eller särskilt i hallen hemma hos oss. Som om något fladdrar förbi. En kväll när jag kom hem från jobbet och körde upp på gården så trodde jag att der var en hare eller något som sprang bredvid bilen på gräsmattan, men varje gång jag tittade ditåt så var där inget. När jag tittade framåt igen så var det något vitt som for där i ögonvrån. Alma är med mig allt oftare. 

Flätor

Jag är riktigt skit rent ut sagt på att fläta hår. En vanlig fläta kan jag göra men that’s it. Jag har aldrig ens lärt mig göra fransk fläta eller vad det heter. Men jag skulle väldigt gärna vilja, så jag undrar nu om någon av mina fina vänner här kan lära mig? Eller kanske någon har tips på någon bra video eller nånting med instruktioner? Reservnerver skulle också kunna vara bra om man fick köpa har jag på känn. Är det lättare att lära sig i eget hår eller på någon annan? Jag hoppas att Alissa i något skede får långt fint hår som hon låter mig fläta sen. Och jag väntar på att mitt hår växer så långt igen att jag kan göra en ”Elsa fläta” också. Fast jag nog gillar det ganska bra så här också. Jag tonade ju faktiskt håret förra veckan när jag kände för lite förändring. Det blev inte stor förändring heller för ingen här hemma märkte något, suck. Men jag är nöjd.