Barn

Det har varit ganska intressant att vara med på inskolningen på dagis med Adde och se andra barn. Jag har tänkt mycket på hur olika barn är. En del av barnen pratar på hela tiden, med vem som helst båda vuxna och barn. Några av de små barnen sprang genast iväg till de äldre barnen när de kom ut på gården och frågade om de fick vara med. Sen finns det de andra som aldrig säger ett ord åt någon, som inte vågar leka med några andra barn fast de ber att de ska komma med. Det skär lite i hjärtat att se de här barnen som bara står där och ser ut som om de vill sjunka genom marken medan de andra barnen leker. Jag menar ingen tre-åring ska behöva känna sig så. Jag vet inte mycket om hur de jobbar på dagis men jag hoppas verkligen att de har metoder för att uppmuntra de här barnen och bygga upp deras självförtroende. Jag är väldigt glad att Adde är så oblyg som han är och aldrig har varit rädd för varken barn eller vuxna, han går fram till vem som helst. Det här skulle jag inte ha trott med oss som föräldrar, två blyga och osociala typer.

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

3 thoughts on “Barn”

  1. Usch ja! Jag har också funderat mycket på det där med dagis och det sociala. Jag själv började dagis i 8 månaders ålder, och på det första (eller var det kanske andra?) dagiset hände något som gjorde att jag inte talade med okända vuxna efter det. Ja, eller dom enda vuxna jag talade med var morsan och farsan. Jag talade inte med någo släktingar eller senare heller lärare… vilket ju gjorde skolgången lite svår. Efter 4an i lågstadiet bytte jag skola och där gjorde jag en nystart och började tala med lärarna. Med släktingarna började jag väl tala sakta men säkert runt den åldern också. Och nu i vuxen ålder är jag väl relativt normal.

    Ingen vet vad som hände! Och det hängde med mig ända till tonåren.

    Tänk! Det är så skrämmande att någon annan ska ta hand om ens barn och i princip kan vad som helst hända. Tar liksom ont i hjärtat. Och just detdär med att uppmuntra de små barnen och ge dem tillräckligt uppmärksamhet och tid i en dagisgrupp. Jag vet inte riktigt hur de hinner med det. Men jag hoppas verkligen att de gör det.

    1. Voi nej, jag förstår att du funderar extra mycket när du själv har varit med om något :/
      Det är nog svårt det där med dagis. Jag har också funderat på hur de faktiskt ska hinna ge alla barn den uppmärksamhet de behöver, särskilt nu när de är så små. Men jag hoppas att de klarar av det. Adrians första dag hade åtminstone gått lysande så det känns väldigt bra 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s