Graviditeten så här långt

Redan när vi så där på allvar började fundera på att försöka bli gravida igen så sa jag att det är ju så sjukt typiskt om jag kommer att få alla krämpor som bara går den här gången när vi redan har en där hemma som ska skötas om. Med Adde mådde jag oförskämt bra. Trött var jag i början men mådde inte illa alls och hade bara lite foglossning längre fram som störde lite. Nu har jag ju igen varit så sjukt trött och också mått illa. Det var varmt och jobbigt i somras för mig och åt jag inte lite hela tiden så mådde jag illa och spydde. Samtidigt smakade ingen mat så det var sjukt svårt att hålla det där illamåendet borta. Såklart mådde jag också sämst när jag var ensam med Adde, antagligen fuskade jag mera med mitt eget ätas då. Så han har nog inte bara en gång stått och sett undrande på mig när jag mått som en trasa. Där i vecka 12-13 nångång lättade det äntligen. Jag fick matlusten tillbaka och kunde t.o.m. låta mig bli hungrig utan att må illa. Sen blev jag flunssig och illamåendet kom tillbaka. Den ena dagen som jag var hemma från jobbet var förjävlig, jag spydde hela jäkla dagen. Som tur så hade vi ultra följande morgon och vi fick se att allt var bra och jag började orka igen. Nu har jag mått riktigt bra igen en vecka ungefär. Ibland kommer det lite sämre stunder och ibland smakar inte maten men helt okej ändå jämfört med tidigare.
Foglossningen började jag också känna av ren nångång i vecka 8 när jag rörde på mig mera. Sen där i vecka 12 ungefär så började jag ha ont hela tiden. Nu är det som i slutet på förra graviditeten och jag hoppas det hålls så här och inte blir värre. Jag får extra ont av att gå mycket, inte alla dagar men ibland, och sen av att bära tungt. Så vi övar hårt på att Adde ska kunna gå och hålla mig i handen istället för att jag ska bära honom när vi är någonstans.
Det börjar kännas som om jag kanske kan börja njuta av att vara gravid nu. Magen började synas för ett par veckor sen, annat än gaser alltså. Nu är det som mysigast tycker jag, när man har mage men den ännu är liten. Jag väntar med spänning när jag ska känna rörelser. Ibland kan det fladdra till något men det är alltid bara en gång så jag kan inte säkert säga om det faktiskt är babyn eller inte. Vi har spännande tider framför oss.

IMG_2295.JPG

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s