Almas historia

Nu kommer jag att berätta vad som egentligen hände när vi fick vår lilla dotter och hon sen togs ifrån oss. Det kommer att bli långt och ganska ingående, så välj själv om ni läser.

Söndag 21.12
På söndagskvällen började jag fundera om jag egentligen hade känt några rörelser den dagen. Jag kunde inte riktigt komma ihåg, jag hade varit mera igång än vanligt så kanske jag bara inte hade tänkt på det. Någon kvällsrumba blev det ändå inte där i magen som det brukade och jag tyckte det var konstigt. Hicka hade hon ändå en gång så jag visste att liv var det ju där inne.

Måndag 22.12
Jag vaknade och började genast känna efter rörelser men ingenting. Jag försökte buffa, dricka kallt, sött och allt annat jag kom på men fick inga svar. Jag pratade med Ben och sa att jag tyckte det var konstigt. Han tyckte att jag skulle ringa mödrapolin så jag gjorde det och de tyckte jag skulle komma in för en kontroll med ctg och sen få träffa en läkare. Sagt och gjort, jag kastade i mig en joghurt och klädde på mig och Adde och så for vi genast iväg, jag kunde ändå inte tänka på annat just då. Först tänkte jag att jag skulle ta med honom, men fick sen hans faster att se efter honom så länge, som tur var visade det sig senare. Där låg jag sen i ctg kurvan och allt såg fint ut så jag läste lite tidningar medan jag väntade att en halvtimme skulle gå. Helt plötsligt började hjärtljuden sjunka ordentligt, ner under 80 tror jag så att maskinen började pipa och barnmorskan kom rusande. Hjärtljuden försvann helt. Jag fick byta ställning många gånger och hon försökte hitta hjärtljuden igen, plötsligt var där två barnmorskor och en läkare och jag hade en syremask i ansiktet. Så kom hjärtljuden äntligen tillbaka. Då hade det redan hunnit bli full panik runt omkring mig och ambulansen var på väg. Det enda jag hörde var att de pratade om hätäsektio hela tiden. Jag var helt i panik och chock och fattade ingenting, hur kunde det gå så här helt plötsligt. Jag fick en kortisonspruta för babyns lungor och de satte dropp färdigt. Ena barnmorskan skulle följa med i ambulansen och hålla koll på ctg hela vägen, skulle hjärtljuden sjunka på vägen så var de i beredskap både i Lojo och i Jorv, men vi siktade på Kvinnokliniken. Jag ringde gråtande till Ben som också blev helt i panik när det plötsligt var väldigt bråttom. Han ordnade barnvakt åt Adde och kastade sig i bilen och kom efter oss mot Helsingfors.

Ambulansresan var hemsk. Det var kallt och skumpigt och tankarna bara rusade i huvudet. Jag försökte ordna med barn- och hundvakter och hålla Ben uppdaterad hur det gick. Resan gick bra och hjärtljuden hölls stabila hela vägen till Kvinnokliniken. Väl där möttes jag av världens härligaste barnmorska Milla. Synd att jag inte kunde ha henne bredvid mig under hela min vistelse där. Efter en stund fick jag gå och bli undersökt med ultraljud. Det började också med en läkare och slutade med att där var tre stycken. Jag förstod ju att något var fel. Det första de såg var att hon var väldigt svullen och hade vätska både i lungor och mage. Sen såg de att något var galet med hjärtat, det kunde kanske förklara det andra, men de kunde inte säga säkert utan de skickade mig till en kardiolog. Förhoppningsvis skulle jag få träffa henne redan samma dag. Jag hann inte vara länge tillbaka i rummet innan jag fick veta att jag hade en tid om en halvtimme till kardiologen. Samtidigt kom Ben äntligen fram också. Vi försökte samla tankarna och förstå vad som egentligen hände.

Så kom härliga Milla och lotsade oss genom gångarna under jorden över till Barnkliniken där vi fick träffa kardiologen. Hon var lite speciell. Hon började kolla med ultraljudet och såg väldigt koncentrerad ut, satt och mumlade för sig själv och ganska snabbt började hon se stressad ut och oron bara växte inom mig. Efter en stund var hon klar och verkade riktigt ordentligt stressad. Jag fick stiga upp och hon började rita och förklara. Just då fattade vi knappt något av vad hon sa, ännu också är det jätte svårt att förstå själva hjärtfelet då hjärtat är så invecklat. Hon hade åtminstone Ebsteins anomali, plus att det verkade finnas ett annat fel på hjärtat också. Läkaren förklarade att skulle hon födas nu så skulle hon inte ha en chans, hon hade för mycket vätska i kroppen. Det enda man kunde försöka göra var att tömma lungorna på vätska och också det var ett riskfyllt ingrepp. Hon kunde bli stressad och inte klara det eller så kunde det sätta igång förlossningen med att vattnet går eller jag får sammandragningar på natten. Då skulle det inte finnas något att göra. Vår enda lilla chans var ändå att gå med på det och det skulle göras genast samma kväll och sen skulle vi komma tillbaka till kardiologen följande morgon. Hon började ringa runt och ordna allt och det kom en trevlig sköterska in och pratade med oss som bara grät. Att gå tillbaka till Kvinnokliniken efter det beskedet och sen sitta där några timmar och vänta på ingreppet var tungt. I det här skedet sa jag också att det här var den värsta dagen i mitt liv. Tur att jag inte då visste hur följande dag skulle bli.

Jag var väldigt nervös inför ingreppet. Det görs lika som man tar fostervattenprov, med en nål genom magen. Det betydde att jag måste ligga blickstilla och babyn likaså. Vanligtvis måste de ge lugnande åt babyn men vår stackare rörde sig ändå inget så det behövdes inte. När de förberedde och ultrade så passade vi på att fråga om könet, nu ville vi verkligen veta. Det var ju såklart en liten flicka. Det hade jag känt på mig hela tiden och tyckte mig också ana det på rutinultraljudet. Vi visste genast att det var vår lilla Alma. Tre läkare var igen på plats och de var verkligen skickliga. Det gjorde inte mer ont än ett vanligt nålstick men jag spände mig något otroligt. De tömde massor ur hennes lungor, över 100ml från ena sidan, och när de var färdiga så kunde man enkelt se att hjärtat slog bättre, nu hade det utrymme igen. Hon började också röra sig lite genast, vilken härlig känsla alltså. Efter det här fick jag äntligen äta något eftersom kejsarsnitt just nu var uteslutet och vi fick ett ordentligt rum till natten. Sen togs det ctg igen en gång och en gång mitt i natten och sen igen på morgonen. När sköterskan kom in på natten för att göra det hade jag inte somnat ännu. Så värst mycket sömn blev det inte den natten.

Tisdag 23.12
Vi fick tid genast på morgonen till kardiologen så vi traskade iväg igen till Barnkliniken. Det kändes helt bra, de hade ju fått lungorna tömda och jag hade känt lite rörelser igen. Hon började undersöka med ultraljudet igen och ganska snabbt konstaterade hon att lungorna var nästan lika vätskefyllda igen. Nu fanns det bara en liten chans kvar för oss. Skulle hon inte födas så skulle hon dö i magen inom några dagar. Nu skulle de tömma lungorna en gång till och sen genast ta ut henne med kejsarsnitt. Förhoppningsvis skulle de sen kunna göra något åt hjärtat men riskerna var väldigt stora. Igen en gång föll världen samman för oss. Varje gång vi fick hoppet upp lite så rasade det igen.

Snabbt ordnade de ändå allt och den här gången var jag inte nervös inför ingreppet, jag var mest i chock. Det var andra läkare den här gången och de kunde inte sin sak lika bra. Ena lungan tömdes fint men den andra fick de sticka fyra gånger innan det lyckades och det gjorde riktigt ont den här gången. När de äntligen var klara fick vi gå raka vägen till operationssalen. Jag som alltid varit livrädd för att måsta ta kejsarsnitt var så chockad ännu så jag hann inte ens bli nervös. Det var inte så farligt som jag hade trott, bedövningen sattes bra och det kändes inte så obehagligt som jag hade trott då de rotade på i magen. Kl.12.18 föddes vår lilla dotter sen, 1810 gram och 41,5cm och vi fick se henne snabbt innan hon slussades vidare till alla barnläkare. Tårarna rann och Ben satt och upprepade att allt kommer att gå bra. Efter en stund fick han gå ut och de började lappa ihop mig tillbaka. Den delen kändes mest när de drog och sydde, men jag kunde bara tänka på en sak då. Efter en stund kom ena läkaren in och berättade att de skulle flytta henne till Barnkliniken nu, läget var stabilt och hon hade varit i bättre skick än väntat. Igen steg hoppet och det kändes helt okej att bli där ensam. Vi hade bestämt att Ben skulle vara med Alma hela tiden, jag ville inte att hon skulle vara ensam. Jag flyttades till uppvaket och när jag låg där kom tröttheten ifatt mig när allt äntligen var över och jag kunde slappna av. Min livmoder ville inte dra ihop sig till först så de sprang där och klämde på den hela tiden och fy faan vad ont det gjorde. Sen fick jag någon medicin ännu för att hjälpa till och den gjorde att jag började skaka som ett asplöv. Riktigt störd känsla att skaka helt okontrollerat.

Barnmorskan kom plötsligt in och sa att de hade ringt från Barnkliniken att läget var kritiskt och undrade om jag kunde komma. Egentligen fick jag inte flyttas men de ordnade allt och rullade iväg säng och allt genom tunnlarna. Vägen dit kändes evighetslång. Jag förstod aldrig hur allvarligt läget var innan vi kom fram. Jag såg Ben och fattade genast, det var bara maskinerna som höll henne igång längre, de kunde ingenting göra. Hon hade nästan dött redan när de väntade på mig men Ben hade skrapat henne under foten och sagt att pappa är här och mamma är på väg. Då hade pulsen stigit igen och hon hade kramat om hans finger. Det blev nöddop genast och jag fick hålla hennes lilla hand under tiden. Jag kunde ju bara ligga där i sängen och det var förjävligt att inte ens kunna se henne ordentligt. Efter det kopplade de bort alla maskiner och slangar förutom smärtstillande, hon fick inte ha några smärtor. Ben fick hålla henne i famnen och sen fick jag henne bredvid mig. Hon levde bara två timmar och jag fick bara några minuter med henne i liv. Det är ännu det som känns jobbigast, jag har ingen ordentlig bild av henne när hon levde känns det som. Jag är ändå glad att Ben var där med hela tiden så att hon inte var ensam. Jag bara grät och grät och det gjorde så förbannat ont i mitt sår och hela magen så till sist ville jag bara därifrån. Efter det här finns det inte så mycket att berätta mera. Jag fick ännu vara på uppvaket en stund, jag måste få mera dropp och också lite blod för jag hade förlorat ganska mycket och hade så lågt hb. Sen fick vi äntligen flytta tillbaka till vårt rum och kunde börja processa allt i lite lugn och ro.

Idag har det redan gått en vecka sen allt det här. På ett sätt känns det som om det skulle ha gått mycket längre och på ett sätt inte alls så länge. Det går verkligen i vågor just nu, ena stunden känns det helt okej och följande känns allt förjävligt. Idag är det förstås extra tungt igen när det är just en vecka sen allting. Det är tungt att prata om det och det har varit tungt att skriva det här. Men efter varje gång känns det igen lite lättare att vara.

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

29 reaktioner till “Almas historia”

  1. Det är så fruktansvärt att läsa er berättelse. Tårarna rinner och det gör ont i hela hjärtat! Hur kan livet vara så orättvist? Lilla Alma finns bland änglarna och kommer alltid vara er dotter, men jag vet faktiskt inte hur man går vidare efter något sånt här, man gör nog det med tiden och ta hand om varandra och Adde. Gråt, fundera, svär och gorma och älska däremellan! ❤

    1. Det kommer hon alltid att vara, vår älskade lillasyster som togs ifrån oss allt för snabbt ❤️ Tiden läker väl. Just nu är det en sån bergodalbana att det är svårt att förstå. Men vi får vara tillsammans alla tre nu åtminstone ❤️

  2. Sitter här vid köksbordet och läser er hemska berättelse medan tårarna rinner nerför kinderna. Känns så himla orättvist, så fel, så bedrövligt.
    Alma kommer att vaka över er hela livet, lilla ängeln 💜 Moa sade idag att kanske mofa tar hand om beibin där uppe nu. Tyckte tanken var lite söt. Ses snart 💜

  3. Jag borde nog inte ha läst det här idag. Igår var det exakt fem år sedan vi fick reda på att vi inte skulle få föda vår dotter levande så jag är extra känslig. Jag kan bara säga att man går vidare och smärtan och sorgen avtar sakta. Men den finns alltid där. Speciellt just på årsdagar. Det enda jag kan säga är att håll om varandra! Massor. Och tillåter er gråta hur mycket och hur länge ni än behöver det. Hoppas ni får fara och prata med någon som kan hjälpa er lite med alla tankar, det kan hjälpa. Tänker på er lilla Alma ❤ och på er!

    1. Jag kan tänka mig att särskilt årsdagen är riktigt jobbig. Det känns nog redan bättre, inte så hopplöst som till först. Vi har fått väldigt bra erbjudet hjälp att prata så det kommer vi nog säkert att utnyttja och ska också tillbaka och prata med läkarna ännu så det känns bra.

  4. Inte precis en sån förlossningsberättelse man önskar läsa! 😦 Det ni gått/går igenom önskar man inte ens sin värsta fiende! Tårarna rinner och det värker i hjärtat! Önskar att ni hade fått ha er fina Alma hos er just nu istället för i himlen. Livet är så förbaskat orättvist! Kramar i mängder! <3<3<3<3<3

    1. Nej man önskar verkligen inte det här åt någon annan! Hur svårt det än känns så var det här ändå det bästa sättet det kunde gå på, vår situation var så dålig 😦 Kram tillbaka ❤

  5. Jag vet inte vad jag ska säga. Fruktansvärt. Jag har tänkt på er varje dag och skickar er styrka. ❤ Började läsa ditt inlägg i metron på hemvägen men kunde inte läsa hela för tårarna började rinna. Nu har jag läst och är helt ordlös. Stor kram från mig!

  6. Jaa’a, int vet man va man ska säga… Du skriver så fint om henne, tårarna rinner när man tänker på va ni ha gått igenom. Så jäkla orättvist!!! Ni har världens ljuvligaste ängel med er alltid ❤️. Kram ❤️

  7. Tårarna bara strömmar nedför kinderna när jag läser detta. Så fruktansvärt ledsamt. Många kramar åt dej och hoppas du hittar ork och styrka i vardagen.

  8. Beklagar så innerligt er stora sorg! Det är så svårt att föreställa sig den smärta man måste gå igenom i en sådan situation. Du har skrivit väldigt fint om er svåra upplevelse! Önskar er all kraft att gå vidare, tankarna går till er!

  9. Livet är så orättvist. Kramar till er. Jag kan och vågar inte ens tänka mig in i er situation. Som tur är människan stark när det behövs. Tårarna bara rinner. Fint skrivet även om det är hemskt!

  10. Tårarna rinner och det gör så fruktansvärt ont i mitt hjärta att läsa detta. Livet är så fruktansvärt orättvist och det är så fel att ni måste gå igenom detta. Trots att vi inte känner varandra skickar jag er all kraft och mina varmaste tankar!

  11. Herregud, är det över en månad sedan jag läst din blogg? Jag har helt missat all er sorg! Jag beklagar verkligen vad som skett. På ett litet egoistiskt vis är jag glad att jag inte läst detta förrän nu för då kan det nog hända att min oro den senaste veckan hade varit ännu värre då jag troligen bara kunnat tänka på er och eran lilla Alma. Men än en gång, jag beklagar!

    1. Tack ska du ha. Och jag förstår verkligen dig. Jag ryser varje gång jag hör om någon som har det minsta problem med graviditeten, för det här önskar man inte åt någon.

  12. Herregud! Läste Michaelas blogg och förstod att något fruktansvärt hade hänt!
    Jag bara gråter och önskar att det inte vore sant! Styrka❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s