5 långa månader

Igår skulle Alma ha blivit fem månader. Nästan ett halvt år, det känns väldigt konstigt. Tidsuppfattningen är ännu lika rubbad, det känns som igår samtidigt som en evighet sen. Men även månadsdagarna börjar kännas lättare. Visst känns det ju att det är en speciell dag, men inte så tungt. Jag tänker mycket på mina några minnen av henne och sen hur hon månne skulle ha varit nu om hon var här med oss. Jag tänker alltid på henne som frisk när jag föreställer henne här med oss, det är så jag vill se henne. Angående mina få minnen så hoppas jag att det är något som kommer att ändras med tiden. Jag fick så kort tid med henne och hela den tiden är en enda dimma för mig. Det känns sjukt jobbigt att inte minnas henne ordentligt. Men jag hoppas att det är någon slags chock som släpper till sist och jag minns bättre. Det finns en sak jag ångrar riktigt mycket och det är att vi inte var med henne följande dag. Då när allt hände så kunde inte jag stanna hos henne, det var knappa två timmar efter att hon fötts och jag var sängliggande och behövde komma tillbaka till uppvaket och få mera dropp och blod. Det var förjävligt, samtidigt som jag just då bara ville bort därifrån för det gjorde så förskräckligt ont, både fysiskt och psykiskt. Men sen bara blev det, allt kändes för tungt och jobbigt och jag hade önskat att nån pushat oss lite. Nu i efterhand hade jag gärna spenderat mera tid med henne. Och fått flera bilder. Nu har vi bara två bra bilder, en precis då hon plockats ut och snabbt visades för oss och en då hon redan är borta. De fotograferade på avdelningen när hon var där, under dopet och när vi sen fick hålla henne men de bilderna blev så mörka, och vi själv tänkte nog på allt annat just då. Det här gnager på mig ganska mycket men jag måste försöka acceptera att det blev så här, jag kan ju tyvärr inte ändra på det. Jag fick ju ändå vara med henne en sista gång sen ännu. Jag hade aldrig kunnat tänka mig den där situationen och man kan nog inte planera och veta hur man reagerar och gör just då. Men jaa, fem långa månader har nu gått. Fem månader av grym saknad. Den största och förjävligaste saknaden som finns då en bit av dig själv verkligen är borta. 

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s