Hur mår du egentligen?

Hur mår jag nu då? 7 månader har gått av det här jävla efterlivet. Jag hatar det, men livet kommer alltid att vara uppdelat i ett före och efter Alma. Det är inte många som frågar längre hur jag mår, åtminstone inte såna som verkligen på riktigt vill veta. Oftast svarar jag bara att jag mår bra.


Det gör jag ju nog också, jag mår helt bra, men det är kanske på ett annat sätt bra. Och har jag en dålig dag så säger jag inte det. Jag får en känsla av att folk tycker att det har gått så länge nu att jag borde vara över det och inte ska älta på längre. Ingen vill höra mera, folk blir bara besvärade och då håller jag det hellre för mig själv. Men med tanke på sorgen efter Alma så mår jag nog helt bra. Sen har det hänt andra saker istället som kanske påverkat måendet men det har inte med det här att göra. Tänker på henne gör jag ju varje dag, hon finns alltid med mig och kommer alltid att göra det. Någon kväll kan jag ännu sitta och tänka på allt som har hänt och en helt grym våg av saknad sköljer över mig. En våg beskriver det bra, det är som om jag var ute och simmade och världens största våg kommer och drar ner mig och jag får kämpa en god stund innan jag är uppe igen. Men det här är sånt som jag antar att alltid kommer att finnas där, mer eller mindre. För övrigt så går dagarna bra. Det finns några speciella dagar under hösten som skrämmer mig, samt förstås hennes födelsedag som kommer i december och julen med den. Hur ska den där första vidriga årsdagen kännas? Jag besöker inte graven lika ofta längre och känner förstås dåligt samvete över det. Varför ska man göra det egentligen? Det är ju inte där som Alma finns, hon finns med oss hela tiden ingen skillnad var vi är. Men ändå känner jag mig rutten när jag inte har varit där. Nu är vi ju tillbaka i dagisrumban igen så kanske det blir att svänga upp där oftare igen. Vi går också mot mörkare tider och det betyder tända ljus. Hemma har inte ljuset brunnit så ofta nu under sommaren, bara när jag saknat henne extra mycket eller på speciella dagar så som Addes kalas, då ville jag att hon skulle vara lite delaktig. Men bara det blir mörka mysiga kvällar igen så kommer nog ljuset att brinna.

Men det är nog svårt det här med alla känslor som svallar. Jag försöker vara snäll med mig själv, och har insett att jag måste tillåta mig känna alla känslor, också de där hemska fula som jag helst hade sluppit. Men jag håller dem oftast för mig själv, jag delar med dem som förstår. Jag vill inte säga rakt ut åt mina vänner att jag är så förbannat avundsjuk på dem att jag inte ens kan se dem i ögonen. Jag drar mig undan istället. Det är förjävligt ibland, men jag litar på att det lättar med tiden, för det har ju nog gjort det redan. Graviditeter och bebisar är ju ännu det som är värst. Bitter och avundsjuk är vad jag är, på många vis. Livet är piss ibland, men jag är glad att ha hittat så många härliga människor som förstår hur det känns, samtidigt som jag känner mig så ledsen över att så många människor har behövt gå igenom samma helvete.

Men som sagt, livet det går vidare så där sakta mak. Jag känner mig glad och lycklig de flesta dagarna. Saknaden kommer aldrig att försvinna, och alla tankar på hur livet kunde ha varit. Men saknaden går att leva med. En kompis frågade för en tid sen om Adde pratar mycket om Alma. Han gör inte det längre. Det var en tid som han pratade om henne nästan alla dagar, han hade henne med i sina lekar, såg hennes stjärna på himmelen osv. Nu kan han ibland fundera över mitt ärr och prata om att Alma plockades ut där, eller så vill han känna på tatueringen med Almas fot. Men det är ungefär det. Precis lika som det har blivit en del av vår vardag så har det också blivit hans. Men vi kommer alltid att prata om Alma med honom, och antagligen kommer det tider ännu när han blir äldre som han kommer att fråga mycket och prata om henne. Det är lite svårt för honom att förstå allting ännu. Mina fina älsklingar, vad jag är ledsen att ni aldrig fick träffas ❤

Ett läsvärt inlägg om just allt det här hittar ni här.

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

5 thoughts on “Hur mår du egentligen?”

  1. Snubblade över din blogg och kunde inte sluta läsa. Oerhört starkt av dig att klara av att lägga ord på all tragedi. Hoppeligen också ett stöd i processen. .. Och människors idiotiska kommentarer. ..men ibland tror jag nog människor får så oerhört svårt att hitta något att säga i så här svåra situationer – men då är det bättre att vara tyst. Man kan visa medkänsla med en kram. Allt gott till dig och familjen♡

    1. Tack för dina snälla ord, det värmer! Du har så rätt, folk säger nog mest dumma saker för att de inte vet vad de ska säga. Man behöver inte alltid säga så mycket, bara visa att man finns där.

  2. Vad fint du kan skriva om dina känslor KariN!
    Känner så igen det där med att folk verkar tycka att man skall sluta va ledsen si o så länge efter den stora sorgen.
    många kramar åt dig 💖 nästa vecka ses vi 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s