Om sanningen ska fram

Jag har ganska länge trott att jag är helt ok med andras bebisar. Och visst är jag det, ganska långt. Det är mycket bättre än det var ens för ett halvår sen. Men det är inte lätt. Ibland går det bra med vissa, och andra så kan jag inte alls med. Jag vet ärligt inte vad det är som avgör hur jobbigt det är. Först trodde jag att det var bara flickor som var svåra för mig, men det är inte det heller. Jag är ändå glad att jag verkligen på riktigt kan glädja mig för andras skull, för det kan jag faktiskt. Så länge jag inte behöver se dem, av någon underlig anledning. Det är inget personligt mot någon och jag hoppas verkligen ingen känner det så. T.om. när jag ser främlingars små bebisar i butiken så vill jag bara svänga bort blicken. Det gör för ont ännu. Jag känner mig som en dålig människa som inte ens kan se på andras bebisar. Men jag försöker vara snäll mot mig själv också, låta det ta den tid det tar och inte vara så hård mot mig själv. Jag hoppas och tror att det blir lättare när vi äntligen har vår egen lilla bebis i famnen. Än så länge känns hen för långt borta ännu, jag vågar inte lita till hundra procent fast jag verkligen vill. Men jag längtar, jag längtar så otroligt mycket efter att få hålla den där lilla kladdiga varma typen i min famn. Jag känner hen böka på där inne och jag vill bara känna det på utsidan redan. Jag har två målbilder i mitt huvud. Den första är när jag får vår nyfödda lilla älskling upp på bröstet. Herregud så jag längtar efter den stunden! Jag fick den aldrig med Alma, och med Adde förstod jag nog aldrig att uppskatta den så mycket. Jag vill bara hålla den lilla typen och aldrig släppa taget. Min andra målbild är när Adde äntligen får träffa sitt syskon, när han får sitta där med en bebis i famnen och äntligen vara storebror på riktigt. Och jag väntar också på att äntligen få visa er alla vem som har gömt sig där inne de här månaderna, få avslöja vem det är och namn och allting som vi har haft klart redan länge. Förstår ni hur otålig jag är? 

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

9 reaktioner till “Om sanningen ska fram”

  1. Jag hade oxå svårt med andras bebisar. Att se nån som var gravid va inga kul heller. Varför fick dom behålla sina jä*la bebisar å int jag!?!
    Tänkte många fula tankar, tillika som jag ju absolut int missunnade nån nånting…
    Men man får vara bitter och inåtvänd om man vill. Ha man int upplevt de som vi å många andra (tyvärr) ha vari med om så har man int en jä*la aning om hur de känns. Att mista ett barn, oberoende om h*n dog i magen eller efter födseln eller senare, är en av dom värsta sakerna man kan vara med om. Int så konstigt om man blir lite avig! 😉

    1. Nej precis så är det! Tack för det ☺️ Men folk har så svårt att förstå att det ännu känns förjävligt. Jag är ju gravid nu och vi har snart vår bebis här, då ska allt bara kännas bra. Om det sku vara så lätt. Jag försöker att inte bry mig så mycket om vad andra tycker och tänker, om de inte kan visa förståelse så kan de faktiskt se sig där bak. För de som inte själva har gått igenom något sånt har ingen aning hur det känns.

  2. Nä, de känns som att många int förstår de där, att den nya bebisen int på någå vis ersätter den andra. Som om allt sku bli bra bara för att man e gravid på nytt! Man har ju för f*n mist ett BARN. Alla drömmar man hade gick i kras. Alla förhoppningar, alla förväntningar went down the drain. Jag fick aldrig lära känna min lilla flicka. Hur jä*la orättvist e nu int de!? Vem sku hon ha vari nu, hur sku hon ha sett ut…? Samtidigt e jag ju så jäkla tacksam över mina två pojkar (även om jag gnäller över dom ibland). Sku int de som hände int ha hänt, så sku knappast nån av dom finnas…

    1. Exakt så är det ju! Många har så svårt att alls förstå. Därför försöker jag att inte bry mig om andra alls, men alltid går det ju inte… Jag fasar lite för vad folk ska säga när vår baby är född. Som om vi nu liksom har fått just en ersättare till Alma, nu har vi sen två barn och behöver inte sörja längre. Kommer antagligen att få bita ihop många gånger för att inte slå folk på käften.

  3. Situationen är ju inte densamma. Jag har min fröken i livet, men kan erkänna att jag oxå haft helt satans svårt med att se andra bebisar eller barn i Maddes ålder. Jag tänker hela tiden på att detdär borde vara Madde o när jag ser bebisar som kan mera än hon går jag sönder inombords. Känns satans fittigt men det är sanningen. Hoppas det går över någon dag..kram Karin

    1. Jag kan förstå det. Jävlig känsla det där tycker jag, när man vill kunna glädjas ordentligt för andra och vara som vanligt men det bara hugger i hjärtat när man ser en annan bebis. Kram

  4. Du får va avig o bitter o arg! Klart du får. Måst erkänna att jag ibland har undrat över hur du orkar o vill träffas, speciellt då Saga är så i samma ålder som Alma hade varit. Men jag är tacksam för det vännen! Nu är det inte länge kvar ❤

    1. Tack fina du! Med saga har det aldrig varit något problem, vet inte heller vad det beror på. Men det är också skönt, vill ju kunna umgås med andra med barn också. Nej inte så länge mer 😍

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s