Rädslan att mista en till

Med Adde var jag aldrig egentligen orolig för någonting, varken under graviditeten eller när han var liten. Nu med Alissa är det nog helt annat. Först hade vi hela graviditeten då jag hela tiden var rädd för att hon skulle visa sig vara sjuk så som Alma eller sen bara dö helt plötsligt där i magen, det är faktiskt vanligare än man tror att det händer. Nu oroar jag mig för plötslig spärbarnsdöd hela tiden. Jag kan plötsligt få för mig att hon inte andas när hon sover och måste dit och känna på henne. Jag kan också tycka att hon ser död ut, särskilt när hon sover ute. De här tankarna och känslorna äcklar mig, hur kan jag ens tänka så?! Jag är faktiskt lite glad att hon största delen av nätterna sover bredvid mig. Då har jag henne nära och kan kolla till henne, och så känner jag henne. Jag kan omöjligt tänka mig ett liv utan henne längre. Början har varit rätt så jobbig stundvis men jag skulle inte byta det mot något i världen. Jag är mycket hellre trött för att jag har en skrikig bebis än att jag är trött för att jag sörjer min bebis i himlen. 

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

7 reaktioner till “Rädslan att mista en till”

  1. Jag hade samma med E. Gick och pickade till henne ibland när hon sov för jag tyckte hon inte såg ut att andas. Värst var kanske att jag hade en massa mardrömmar när hon var nyfödd om att hon dog, eller var allvarligt sjuk. Kunde vakna upp hysterisk på natten och rusa upp för att kolla att hon var kvar. Riktigt jobbigt var det.
    Kämpa på, det går över ju äldre hon blir.

    1. Men fy vilken känsla det måste vara! Jag vet hur det är när man drömmer riktigt verklighetstroget.. Det är väl de här första månaderna som är värst, så kanske jag snart kan slappna av lite.

  2. Tuttu tunne..så har jag hållit på i två och ett halvt år, men jag är/var inte rädd för psd, utan när jag vet att jag inte kommer ha min flicka förevigt så blir det lite sådär att man måst gå o kolla lite hela tiden..

    1. Alltså usch, jag kan bara tänka mig den känslan 😔 Jag tänker ofta på hur det hade varit att leva med Alma när hon var så svårt sjuk, det skulle nog ha varit förjävligt det med just för det här.

  3. Jag hade oxå lite samma me A. Måsta hela tiden kolla att han andades osv. Va nu int helt hysterisk men iaf 😛
    Me lilla W ha jag dock int haft samma behov! 🙂

  4. Jag har aldrig varit orolig när jag varit gravid. Men nu plötsligt denna graviditet är jag rädd om inbillar mig var o varannan minut att babyn dör i magen.. efter varje rådis besök o ultra e jag lugn about ett dygn.. sen tar de i igen.. fast jag känner rörelser.. men sen kan jag plötslig inbilla mig att jag inte känner några å sen blir jag helt hysse å försöker med våld att känna rörelser. .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s