Om sorgen just nu

Jag var förberedd på att det skulle bli jäkligt jobbigt när Alissa var född. Alla känslor som skulle komma och hur förjävligt det skulle kännas när jag tänkte på Alma och att jag aldrig fick uppleva alla de här sakerna med henne. Men det har gått mycket bättre än jag trodde. Inga riktigt jobbiga känslor. Kanske för att jag knappt hann känna något där i ett skede när vi hade det som värst med magknipet, men iallafall. Jag saknar Alma något oerhört, hon finns där i tankarna hela tiden och när jag ser på mina barn så känns det alltid som ett hål där mellan dem, en tom plats där hon borde vara. Och den kommer alltid att finnas där. Det är ingen skillnad hur många barn vi skulle få så skulle aldrig den platsen fyllas, hon saknas alltid där mellan Adde och Alissa. Men allra mest känner jag ändå tacksamhet. En oerhörd tacksamhet över vad vi har. Att vi har två härliga och framför allt friska barn här hos oss, och en liten älskling i himlen. Med Adde var allt så enkelt, jag gled nog lite genom allt på ett bananskal då och såg på livet genom rosa glas. Jag förstod aldrig hur bra vi hade det. Nu gör jag det och jag uppskattar allt så mycket mera. Visst är jag ofta trött och irriterad, men jag har en väldigt bra orsak till det just nu. Jag minns så väl de där stjärnklara nätterna i januari ifjol när jag inte kunde sova och satt uppe i mörkret i köket och grät för att hela jag kändes halv, en så stor bit av mig var borta. Jag minns så väl hur jävla hopplöst det kändes då, och jag undrade hur vi nånsin skulle komma vidare. Och min famn skrek efter min flicka, herregud så tomt det var utan henne. Den här tiden ifjol hade jag just börjat jobba, efter att livet igen trampat ner mig och gett mig ett missfall där på vägen. Men efter det började det ljusna och snart var Alissa på väg. Det enda jag kunde tänka på där på våren var att bli gravid igen och få ett barn till. Jag visste ju redan då att inget barn kunde ta Almas plats och ta bort all smärta och sorg efter henne. Men nog hämtade Alissa ett helt nytt ljus och hopp i vårt liv. Och jag tror starkt på att Alma vakar över oss alla och särskilt över sina syskon. De har en alldeles egen skyddsängel. Och jag vill verkligen tro på att vi kommer att få träffas ännu en dag. Träffas längre än den där lilla lilla stunden vi fick tillsammans. Den stunden som jag är så evigt tacksam för och som jag bara skulle vilja återvända till även om den var den smärtsammaste i mitt liv. Men vi fick hålla henne, känna hennes värme och säga att vi älskar henne medan hon ännu var med oss. Jag kan inte ens tänka hur mycket värre det skulle ha varit om läkarna hade vetat att de inget kunde göra och inte skulle ha förlöst henne då. Vår älskade trio. Inget skulle jag göra för att byta ut dem, trots allt elände vi fått stå ut med. 

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

12 thoughts on “Om sorgen just nu”

  1. Det finns aboslut inget att säga för att täcka allt det man känner då man läser. ❤ Vill bara ge dig en stor styrkekram och hålla med om att du har riktigt, riktigt härliga ungar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s