Rädslan

Idag hade jag min första gång med Alissa då jag höll på att få panik och trodde hon inte levde. Hon sov ute, och efter en timme ungefär gnydde hon till en gång, helt normalt. Sen vid två timmar grät hon och jag skulle börja klä på mig och gå ut för hon brukar vakna då, men så tystnade hon. Det gick tre timmar, och över, och jag började känna hur det kröp i kroppen på mig när det var helt tyst där ute. Till sist måste jag gå ut och se på henne för jag hade börjat måla upp alla världens möjliga och omöjliga saker som hade hänt i mitt huvud. Men där sov hon ju gott. Det slutade sen med att jag väckte henne. Det här var något som jag trodde att jag skulle känna hela tiden med henne men jag har faktiskt varit lugn. Men det känns som att ju längre tid det går, ju äldre hon blir och ju mer vi har varit tillsammans, desto jävligare känns tanken på att mista henne och rädslan för just det växer större. 

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

2 reaktioner till “Rädslan”

  1. Usch den känslan är grym! Hade det mera med sWinston än vad jag haft med Melwin. Hjärtats slag då man närmar sig vagnen samt paniken i ens kropp är så hemsk! Kramis

    1. Ja alltså usch! Jag har egentligen aldrig tidigare haft sån där panik, men jag tycker att jag oftare nu på sista tiden känner så där.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s