Mycket rädsla

På senaste tiden har många både små och stora saker varit enorma triggers för min sorg. Ganska oväntat kan jag plötsligt känna en sån otrolig längtan efter Alma. Allt möjligt kan dra mig tillbaka till de där händelserna och det är en salig blandning av alla känslor. Det där dygnet vi var på Kvinnis före hon föddes innehöll verkligen alla känslor. En enorm rädsla för det mesta och oro. Att inte veta vad som är fel, men att något är riktigt riktigt fel är en sån förjävlig känsla. Att sen få veta vad det är, och att det är väldigt allvarligt är sen igen en helt annan sorts rädsla. Det känns skönt att veta vad det är, och ha en plan, men samtidigt är man skräckslagen för man vet nu hur illa det verkligen är. Men där bland alla de där tunga känslorna fanns också en enorm kärlek. Vi fick se henne många gånger, och vi fick veta att det var en hon, en Alma. De få gånger jag kände hennes rörelser där var också stora, och de gav hopp. Vi fick också lite goda nyheter där mellan varven och den lättnaden just då var nog så enorm. När man för en sekund ens kunde slappna av. Fast jag idag har accepterat och gått vidare, så kan jag ibland ändå bli så förbannat bitter över att det här är livet vi ska leva. Livet utan ett barn, en bit av oss. Det där stora hålet inom oss och tomrummet här hemma. Sorgen hos Adde som är så tydlig varje dag nu. Varför skulle just vi vara med om det här?! Och så den där eviga oron för Adde och Alissa. Särskilt Alissa, det är något med henne som gör att jag oroar mig alldeles extra mycket för henne. Jag är mest rädd för att hon ska bli sjuk, att något ska vara allvarligt fel med henne. Det kan gå veckor då jag inte tänker på det alls men så är det igen något som sätter igång det där och jag grubblar ihjäl mig. En så liten sak som att hon har något mystiskt eksem i ena knävecket som inte vill gå bort kan få mina tankar att skena iväg. Jag förstår ju hur ologisk jag oftast är men jag är bara så livrädd för att mista också henne. Livet alltså, det är jobbigt ibland. 

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

10 reaktioner till “Mycket rädsla”

  1. Så väldans jävla jobbigt!! Å int bara ibland 🙄🙄
    Jaa-a du, rädd att de ska hända ungarna någå kommer man väl no att va hela livet 😱

    1. Joo inte slipper man aldrig ifrån det. Alla oroar väl sig för sina barn, annars är man väl lite konstig. Skulle vara skönt att vara som förr bara och inte tro att minsta lilla nippa betyder det värsta.

  2. Nå de kan jag förstå! De e int roligt att angsta över saker å ting. Brukar lida av mild hypokondri å dödsångest ibland 😂 Jobbigt värre att gå omkring å älta å analysera 😂😂
    Men sådär annars kan jag nu int säga att jag e så hemskt orolig, med tanke på vad vi oxå har i bagaget. Men visst kan de komma över mej ibland oxå, den där tanken att TÄNK OM de sku hända ungarna någå 😨

    1. Jag är inte annars heller en sån som oroar mig så mycket och går och grubblar över saker som jag ändå inte kan påverka så det är nog skönt. Men sjukdomar har jag nu blivit livrädd för 😁 Inte är det lätt!

  3. Jag måste hålla med Johanna!
    Det är riktigt hjärteskärande att läsa, så äkta! Tack för att du delar med dig av dina känslor och tankar utan att sensurera även om det säkert inte är lätt.. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s