Saknaden som hänger där

Ibland känns det som om jag hade en slöja som hänger runt mig. En slöja av sorg och saknad. Den har bleknat med tiden. Ni vet, först var den becksvart och det gick inte att se igenom den, men nu är den ljus, lite så där som ett myggnät, man ser bra igenom den men den hänger där och sikten är inte helt klar. Eller är det kanske dimma, vissa dagar tjockare dimma och vissa dagar är det nästan klart väder. Jag saknar henne, min lilla flicka.

På helgen var det första gången som jag rättade någon när den sa att vi har två barn. Jag har inte haft orken tidigare fast det alltid känns lika fel då någon pratar om två barn, de är ju tre. Som jag visste så blev det en spänd stämning efter det här, folk blir alltid så obekväma och vet inte vad de ska säga. Jag förstår dem, och jag fiskar verkligen inte efter sympatier utan för mig är det bara viktigt att hon också räknas. Alma är också vårt barn, vi har tre barn. 

Jag kan ofta se en skugga i ögonvrån, en liten skugga som ett barn. Jag tror alltid att det är Adde eller Alissa som är där men så vänder jag mig om och det är tomt. Det är nog Alma som springer omkring här, alltid med oss. 

Annonser

Publicerat av

kaaarins

Karin heter jag, 28 år och bor i Snappertuna i ett gammalt egnahemshus som är ett evigt pågående renoveringsobjekt. Jag jobbar som bokförare och bloggar om min vardag, mycket om småbarnslivet med barnen födda 07/12 och 01/16 och vår lilla ängel 12/14.

One thought on “Saknaden som hänger där”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s