Två veckor

Tänk att det redan har gått två veckor. Två långa veckor utan Alma. På måndagen blev hennes obduktion klar så snart får vi henne hit närmare oss. Imorgon får vi förhoppningsvis ett datum för begravningen också. Det känns inte som om livet kan gå vidare riktigt före begravningen är över.

Fast imorgon går livet lite vidare igen. Adde får nämligen gå till dagis igen, tre dagar i veckan. Han har retat gallfeber på oss här hemma särskilt den senaste veckan så jag hoppas innerligt att det lättar lite när han får rutiner igen och får leka med andra barn. Samtidigt som jag inte alls ser fram emot att släpa iväg oss på morgnarna och särskilt inte imorgon då vi får möta dagispersonalen och berätta för dem vad som hänt. Annars så vet nog så gott som alla redan men nu måste vi ännu en gång berätta vad som hänt. Jag har inget emot att prata om det men att berätta för någon som inte alls vet är jobbigt. Tur så har vi varandra och får göra det tillsammans.

Efteråt ska vi till begravningsbyrån igen och föra kläderna vi har valt ut åt Alma. Jag hade inte köpt nästan något nytt åt henne, men tur så hade jag köpt en liten älskling body som hon nu ska få ha. Jag som tidigare var osäker om jag alls ville se henne en sista gång ännu väntar helt otroligt på det nu.

Jag vet också att det är många som är oroliga för mig och hur jag mår. Men jag mår helt bra, riktigt på riktigt. Det kommer såklart tunga stunder, särskilt om jag är ensam, men de är färre än jag hade trott. Jag sover också helt bra, stannar kanske uppe lite för länge på kvällen men jag vill inte heller ligga och rulla i sängen i timmar så som det ibland är innan jag somnar. Jag klarar mig riktigt bra just nu. Jag börjar också känna mig bekvämare med tanken på att prata med en psykolog om allt. Så bara allt är undan här så kommer jag säkert att göra det och se hur det känns.